Vart försvinner allt?
Ibland kan jag vara så där grymt filosoferande och verkligen tänka över mitt liv! Det pågår ofta en inre diskussion i min hjärna som aldrig kommer ut i verbal form. Som till exempel det här med dieten, nog för att jag kanske visste långt inne, att jag skulle misslyckas och lägga ner hela grejen! Men det har inte varit helt onödigt, jag har nästan gått ner 3 kg snart, även fast jag slutat med själva dieten. Istället har jag bara gjort några få förändringar i min livsstil. Äta mindre sötsaker gjorde jag ganska bra i början, men de senaste två veckorna har varit på tok för mycket sånt, varje dag.. Men att försöka undvika bröd, pasta, ris och potatis har jag lyckats med väldigt väl! Jag märker själv att min mage inte mår bra när det blir för mycket kolhydrater i den formen och för mycket socker gör också att jag mår illa. Det jag funderar lite på är vart den där motivationen jag hade i början försvann?! Och ännu mer, varför är det så jävla svårt (ursäkta språket!!) att låta bli socker?! Hur kan det vara så att jag måste ha en inre kamp varenda gång jag vill ha något sött? Det är så psykiskt jobbigt att stå emot att äta att jag oftast ger upp kampen och äter. Jag skulle allvarligt talat ha en personlig assistent dygnet runt som sa vad jag fick äta och slår mig på fingrarna så fort jag närmar mig något sött eller onyttigt!
Tyvärr är jag nog lämnad till mig själv att sköta det jobbet. Ska gå till skolan och göra en redovisning om industriella revolutionen nu. Men sen ska jag tillbaka in i mina tankar och leta efter den försvunna motivationen och efter en kompetent fingerslåare som kan skrika lite vett inifrån om vad jag ska äta och inte äta!!
Tyvärr är jag nog lämnad till mig själv att sköta det jobbet. Ska gå till skolan och göra en redovisning om industriella revolutionen nu. Men sen ska jag tillbaka in i mina tankar och leta efter den försvunna motivationen och efter en kompetent fingerslåare som kan skrika lite vett inifrån om vad jag ska äta och inte äta!!
Kommentarer
Trackback
