Det känns lite som att jag är i ingenmansland. Jag har ingen aning om vart jag är på väg i livet och det gnager hårt inom mig att inte kunna veta vad jag vill eller drömmer om i framtiden. Om jag tyckte det var jobbigt att gå i gymnasiet är det inget mot vad det är att vara i detta mellanting till vuxet liv. Jag tror lite nya perspektiv på livet skulle påverka mig, en AHA-upplevelse eller något annat skulle sitta fint just nu! Förändringar brukar också hjälpa mot ångest, projekt; stora och små håller de med hjärnan igång. Jag försöker trots allt hjälpa mig själv att må bra och det gör jag till stor del när jag träffar kompisar, gör saker, jobbar eller gjort något bra typ rensat garderoben! Jag mår bra då! En annan bra sak som tyder på viss förbättring av mig själv är att jag inte längre gråter och blir helt nedstämd särskilt ofta längre! För några månader sen kunde det hända flera gånger i veckan. Trots det är jag nästan alltid glad med mina vänner omkring mig! Jag tackar också min positiva inställning att jag inte blir så låg att jag tappar livsglädjen.

 

Att kunna skriva om hur jag mår och känner, allt det jobbiga och eländiga jag tänker på, är för mig lite som terapi. Jag vill inte tynga ner någon annan människa med mina bekymmer, och att prata om det när jag är med någon känns ofta inte så relevant just då när man ses. Att prata har heller aldrig varit något av mina starkaste sidor, så jag drar mig lite för att prata om jobbiga saker. Därför skriver jag det istället. Och hoppas att jag kan hjälpa mig själv.